| Huvudmeny |
| Recensionsmeny |
| Forum |
Sega släpper ännu en blek version av den forna arkadklassikern.
Skillnaderna mellan Outrun 2006 och dess föregångare Outrun 2 är ganska minimala. Det enda som egentligen har hänt är att arkadspelet Outrun 2 SP tillkommit. För de som redan spelat Outrun 2 innebär det i princip bara 15 nya banor så om man inte fullständigt avgudade det spelet kan man lugnt hoppa över Coast 2 Coast. Men om man inte har testat serien sedan 80-talets arkadhallsera då? Jo, då kan det kanske finnas en del att hämta. Även om inte mycket hänt sedan dess. För den fullständigt oinvigde kan det vara lägligt med en liten grundkurs i vad Outrun går ut på. Spelaren kör en Ferrari längs soliga amerikanska vägar med en kurvig blondin vid sin sida. Nej, mer än så finns nog faktiskt inte att säga.
Som de flesta antagligen förstått vid det här laget rör det sig om ett tämligen arkadartat bilspel. Realismen lyser med sin frånvaro, här handlar det om att sladda genom kurvorna på läckrast möjliga sätt. Det är riktigt kul i all sin enkelhet. Körkänslan finns där, ingen tvekan om saken. Med spel som Daytona USA och Sega Rally i bagaget vore det ju underligt om Sega inte fick till den delen i alla fall. Ett lätt tryck på bromsknappen räcker för att glida igenom den allra tuffaste u-sväng utan att tappa fart. Men Outrun 2006 är simpelt, inte lätt. På de svårare banorna krävs det benhård koncentration för att komma fram till målet.
Musiken är en av spelets höjdpunkter. För det mesta rör det sig om ommixade spår från originalspelet men man behöver inte vara retroromantiker för att uppskatta låtar som Magical sound shower eller Risky ride. Kör jag någon gång en riktigt Ferrari längs en strandväg i Kalifornien vet jag vad som kommer snurra i min cd-spelare. Man känner nästan vinden i håret även inne i ett mörkt kontorsrum här i Sverige.
Men även om Outrun 2006 är en behaglig upplevelse så är ett smärtsamt uppenbart att det i grunden är ett – eller två om man vill vara petig – arkadspel. Det finns ett påklistrat uppdragsläge men inte ens det hjälper så mycket i slutändan. Sega är fantastiskt bra på att göra arkadspel men nästan lika fantastiskt dåliga på att göra hållbara hemmaversioner av dem. Köp soundtracket och släng några tior i närmsta arkadmaskin istället – du sparar pengar och missar inget väsentligt.
Som de flesta antagligen förstått vid det här laget rör det sig om ett tämligen arkadartat bilspel. Realismen lyser med sin frånvaro, här handlar det om att sladda genom kurvorna på läckrast möjliga sätt. Det är riktigt kul i all sin enkelhet. Körkänslan finns där, ingen tvekan om saken. Med spel som Daytona USA och Sega Rally i bagaget vore det ju underligt om Sega inte fick till den delen i alla fall. Ett lätt tryck på bromsknappen räcker för att glida igenom den allra tuffaste u-sväng utan att tappa fart. Men Outrun 2006 är simpelt, inte lätt. På de svårare banorna krävs det benhård koncentration för att komma fram till målet.
Musiken är en av spelets höjdpunkter. För det mesta rör det sig om ommixade spår från originalspelet men man behöver inte vara retroromantiker för att uppskatta låtar som Magical sound shower eller Risky ride. Kör jag någon gång en riktigt Ferrari längs en strandväg i Kalifornien vet jag vad som kommer snurra i min cd-spelare. Man känner nästan vinden i håret även inne i ett mörkt kontorsrum här i Sverige.
Men även om Outrun 2006 är en behaglig upplevelse så är ett smärtsamt uppenbart att det i grunden är ett – eller två om man vill vara petig – arkadspel. Det finns ett påklistrat uppdragsläge men inte ens det hjälper så mycket i slutändan. Sega är fantastiskt bra på att göra arkadspel men nästan lika fantastiskt dåliga på att göra hållbara hemmaversioner av dem. Köp soundtracket och släng några tior i närmsta arkadmaskin istället – du sparar pengar och missar inget väsentligt.
Läsarnas betyg
Läsarkommentarer
| _Po 8 maj 06 kl. 00:42 | We shall agree to disagree 
Jag förstår att du inte var impad, men saknade motiveringen och förståelsen för spelet och dess ambitioner. Kul att höra om SEGA Rally 2006 (eller Revo, vad det nu blir). Tvåan var som sagt en besvikelse, men jag har stora förhoppningar på uppföljaren. |
| Lictor 7 maj 06 kl. 13:57 | Konstruktiv kritik uppskattas alltid, och jag är medveten om att Outrun 2 hyllats på många håll. Även om en tvåa verkligen inte är ett dåligt betyg här på Hype.se så anade jag att det skulle skapa viss kontrovers .
Man kan sitta och nöta på i princip vilket spel som helst i all evighet om man gillar det tillräckligt mycket. Men just Outrun 2(006) fick i alla fall jag inte ut så fruktansvärt mycket av, ska jag slipa varvtider har jag bättre alternativ. Exempelvis nyss nämnda Sega Rally (1996 och 2006, tvåan var en besvikelse). Och visst gör slipstreaming skillnad, men i grunden är det ändå - som i de flesta av Segas arkad-"refreshes" - en väldigt likvärdig spelupplevelse. Ett kul spel med sedvanligt grym Segakörkänsla men i slutändan inte mer än en bagatell. Om du fann det beroendeframkallande nog att återkomma till i flera år så grattis, men jag kan bara tala för mina egna åsikter. Själv är jag tillbaka vid Sega Rally 2006 igen. |
| _Po 1 maj 06 kl. 23:15 | En recension som jag tyckte träffade mitt i prick var Eurogamers, ifall ngn är intresserad. Inget ont om recensenten här (har inte läst något annat och är inte intresserad av smutskastning el dyl), men just denna text var en grov miss. |
| _Po 1 maj 06 kl. 23:07 | Hade jag tid och ork hade jag skrivit en lång harang om varför denna recension är så totalt misslyckad (nu blir det bara ett par rader . Den är inte dåligt skriven eller så, men den är nog skriven av fel person. Antagligen är du helt enkelt för ung. Har man inte känt glädjen över att slipa ner sin bästa tid i SEGA Rally med några hundradelar kan man förmodligen inte heller uppfatta den, i brist av ett bättre ord, poesi som skapas när man får till den där nästan perfekta sektionen/banan i Outrun 2. Tillsammans med musiken och de fantastiska miljöerna skapas något av det mest bedårande inom spelvärlden. Många spel idag underhåller oss timmar åt gången, i någon vecka. Detta spel är tänkt att spelas några minuter åt gången. I tio år. Typ. Så spelar jag det, och många andra med mig. Och naturligtvis har ett sådant spel något alldeles extra. Något man vill tillbaka till gång efter gång. Simpelt i sitt upplägg - javisst. Med också oerhört djupt och ständigt belönande på så många olika vis. Texten är inte misslyckad för att den inte tycker som jag. Den är misslyckad för att den inte förmår att förstå vad spelet går ut på eller vill åstakomma.
Man kan argumentera emot allt ovanstående i en recension. Men man kan som sagt inte låtsas som om det inte finns där. Det är inte riktigt OK att säga att det nya spelet har "i princip bara 15 nya banor" och samtidigt undvika att nämna att antalet banor fördubblats. Man kan heller inte undvika att nämna tillkomsten av slipstreaming, vilket för den oinsatte kanske inte är någon big deal, men för alla som kan uppfatta vad detta spel verkligen går ut på innebär en enorm skillnad, gameplaymässigt. "För den fullständigt oinvigde kan det vara lägligt med en liten grundkurs i vad Outrun går ut på. Spelaren kör en Ferrari längs soliga amerikanska vägar med en kurvig blondin vid sin sida. Nej, mer än så finns nog faktiskt inte att säga." Det finns spaltkilometrar, amigo. |
Logga in för att kunna kunna skriva en kommentar.
| Hype.se CA |
Logga in nedan |
Annonser!
8 maj 06 kl. 14:11